Min förstfödde systerson är en vän varelse. Han är snäll, väluppfostrad och rar. Älskar att syssla med tystlåtna aktiviteter, som att lägga pussel och bygga lego. Jag älskar honom till universums slut och tillbaka. En fantastisk pojke, ingen tvekan.Men han har alltid varit så otroligt olik mig att jag nästan inte kunnat förhålla mig till honom.
Then along came Elias.
Mitt hjärta som en gång slagit varmt för hans storebror tog tredubbla slag så fort den lille hamnade i mina armar. Där låg han, 5 dagar gammal i min famn, med mängder av rött hår på huvudet och jag var förlorad. Det var något speciellt med den här, det konstaterade vi alla snabbt.
I juli fyllde han ett år. Värre satunge är sällan skådad. Han terroriserar alla i sin närhet. River ner fjärrkontroller och CD-samlingar på golvet, trashar sin storebrors varsamt skapade legobyggen, skriker av ilska när han inte får som han vill. Har sönder, förstör, bråkas och skriker "NEJ!" när hans mamma säger åt honom att låta bli något.
Han är mig upp i dagen. På alla sätt och vis. Från hårfärgen till temperamentet och utseendet. Han är min pojke. Och jag har allt tålamod i världen med honom. För han kan inte göra något fel. Vad han än hittar på så bemöts det med ett skratt.
Hans bror är fantastisk. Själv är han underbar.
Och jag är hopplöst förälskad på alla sätt och vis.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar